Åldersfixering, ett svenskt fenomen?
Åldersfixering.
Vi svenskar har vår ålder tatuerad i pannan via våra personnummer – något som skulle förfära människor i andra länder. I USA är det förbjudet att fråga om någons ålder vid en anställningsintervju och i England anses det vara höjden av dålig smak att fråga människor om ålder överhuvudtaget. I arbetslivet är det främst de yngsta och de äldsta som upplever åldern som ett hinder, de yngre får slåss för att ta plats och de äldre känner sig passé.
”Det viktiga är ju att man kan något som någon annan vill ha, oavsett vilken ålder man har" Bodil Jönsson, professor emerita Lunds universitet.
Ålderstänk i världen. I vissa kulturer odlas ungdomstrenden – annars är man mossig och obenägen till förändring. I andra kulturer finns en inneboende respekt för äldre och äldres erfarenheter – där blir istället antal år en automatisk biljett till beslutsfattande och makt. I Asien ska man helst vara 45-plus för att få respekt, och i USA är det ”tillåtet” att vara gammal. Genomsnittsåldern för chefer i USA är 58 år och den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders, 78 år, är populär bland de yngsta väljarna. I Finland tillträdde nyligen världens yngsta statsminister, 34 år gammal. Många anser Sverige vara världens mest åldersfixerade och normbundna land.
Glida på räkmacka. Forskning visar tydligt att personer mellan 35-45 år har det lättast på svensk arbetsmarknad. Samtidigt är denna målgrupp mest stressad; mitt i karriären och fullt upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsprojekt. Ingen annan grupp är heller så mycket sjukskriven, vabbande eller föräldraledig som just denna. Som stressdoktorn Tomas Danielsson konstaterar: ”Varje vecka träffar jag 37-åringar som brister i gråt bara jag frågar hur de mår. Om vi inte gör något åt det snarast, så riskerar en hel generation att drabbas av ohälsa om några år.”
Ålderism. Kompetensbrist, en åldrande befolkning och senarelagd pensionsålder gör åldersdiskriminering till ett hett ämne. Arbetsgivare är rädda för att äldre har svårt att lära nytt, att de är är mindre anpassningsbara och saknar driv och initiativförmåga, men det finns inte någon sådan koppling. Visst minskar förmågan att snabbt ta in ny information, men när vi blir äldre förbättras förmågan att se mönster och sammanhang baserat på inlärt beteende och erfarenhet. Problemet är inte att sortera människor utifrån ålder eller generationer, utan att sortera bort människor, vilket är ett hinder för nya möjligheter.
Samhällsekonomiskt slöseri. Antalet 100-åringar har ökat explosionsartat och minst var fjärde barn som föds i dag kommer att leva till över 100 år. Tanken är att vi ska vara pensionärer i en tredjedel av våra liv och den ekvationen är svår att få ihop rent samhällsekonomiskt. Vi tror inte att pensionering som begrepp kommer att finnas om 20 år, istället kommer det att ske en nedtrappning med andra arbetstider och arbetsformer. Inom forskningen har frågan flyttats från höjd levnadsålder till de samhällsekonomiska vinsterna med att hålla befolkningen frisk. Exempelvis har Google investerat mångmiljardbelopp i bioteknik-företag för att på sikt "vända" åldrandet.
Felkvalificerad. Åldersfixeringen utesluter stora grupper människor från arbete. Att vara överkvalificerad är ofta en omskrivning av för gammal eller för dyr. Idag avviker fler och fler från den traditionella karriärtrappan, vi prövar oss fram och hittar nya talanger hos oss själva sent i livet. Den som aktivt väljer en ny inriktning förstår att lönen är lägre i en roll med mindre ansvar. Åldersfixeringen drabbar också unga människor som inte nått ”rätt ålder” för ett visst arbete, trots att dessa samlat på sig kompetens och intresse som kan göra dem mer kvalificerade än en äldre person.
Varför inte låta den sökande själv få avgöra och förklara?
Dagens fråga har vi ställt till olika personer i rörelse: Varför hänger vi upp oss så på ålder?